Scared of the dark

Om vi bara kunde sluta låtsas,

Om vi bara kunde ta oss av maskerna,

Om vi bara kunde låta våra fasader falla,


Så skulle vi alla se,

Hur ömtåliga, svaga, rädda,

Vilsna, brutna, små och mänskliga,

Var och en av oss egentligen är.

För du och jag fanns alltid bara i något mittemellan,

Stod alltid på randen av fullfärdig existens,

Balanserade på kanten av verklighetens gräns.

Vi var två ynkryggar som inte ville hamna i fällan.

 

Vi blev aldrig något mer än en skugga i ögonens periferi.

Och fastän vi båda ville och fastän vi båda åtrådde,

Fanns det alltid något som gjorde att vi inte nådde.

Vi blev aldrig något mer än två hopplösa romantikers fantasi.

 

För kanske så var de finaste av sagor de som aldrig förtaldes.

De vackraste av drömmar är kanske de som aldrig levs.

Och kanske så var de bästa orden de som aldrig skrevs.

Så vi kanske bara var menade att existera på vägen som aldrig valdes.