Scared of the dark

Din blick vandrade sig bort,

Ifrån mina ögon, och ner på marken.

Där fick den vila en stund.


Sedan slog du upp den,

Men inte för att möta min, nej,

Istället riktade du den mot horisonten.


Och det skar igenom mig som ett rakblad.

För jag såg lågan tändas i dina ögon;

Såg den brinnande längtan födas.


Och våra blickar möttes aldrig igen.

För nu hade du bara ögon,

För vad som än fanns,


Bortom horisonten.

I bråkdelen av en sekund fanns hon där.

Hon drog sitt vackra, långa ljusstreck,

Över natthimlens mörka segelduk.


Och i nästa ögonblick var hon ej mer.

Men hennes väsen blev för evigt inbränd,

På insidan av mina slutna ögonlock.


Hon blev mitt eviga stjärnfall.