Scared of the dark

Det är som att sväva mellan liv och död.

Mellan himmel och jord. Mellan ord och tal.

Det är som att möta sin skapare och förgörare.

Att möta meningen och att möta frågan.


Varje gång de där ögonen möter mina,
Om så bara för en tusendels-sekund,
Om så bara lika länge som vinden viskar,
Varje gång de där ögonen möter mina.

Jag undrar om ett under,

Jag söker efter ett försök,

Jag funderar om ett fundament,

Jag ska låta mig själv förlåta,

Jag ska gå och ta denna gåta,

Jag kallar det ett avslut av ett slut,

Jag försvinner innan föret vinner.

Hon, vem?

Kärlek, vad?

Saknad, när?

Längtan, hur då?



Hon... vem?

Hon hade tårar i sina ögon, tystnad i sin röst.

Hon hade hat i hennes hjärta, sorg i hennes själ.

Hon hade kärlek i hennes minne, fruktan i hennes kropp.

Hon hade mig i sitt grepp, sig i sin glömska.

Hon hade allt, men gav det bort.

Hon hade... ingenting.

Jag föll i glömskan.

Tappade bort mig i livet.

Och lät allt det vanliga försvinna.

Allt det som betydde något för alla.

Och för det ber jag om ursäkt, hjärtat.